Britta Persson + Andreas Söderlund

Datumet har passerat

”Ingen ska få ta rocken ifrån dig!”
Den sista raden i Sjunka under jorden säger allt. På sitt första album som soloartist har Andreas Söderlund tagit musiken tillbaka. Den är bara hans igen, en känsla han inte haft sedan han gjorde Niccokicks första demos. – Då satt jag som i en lycklig bubbla och tyckte att jag gjorde fantastisk musik. Sedan skickade jag iväg den till journalister och skivbolag som också tyckte det, och någonstans där började jag tappa lusten. Allt började handla om att jaga framgång, säger Andreas.

Men för drygt ett år sedan hittade han tillbaka till den magiska känslan igen, när han prövade att översätta sin favorittextförfattare Matt Berninger från The National. Plötsligt släppte spärrarna och texterna flödade ut – på svenska. Andreas har behållit dem så gott som oredigerade, ofta låter det som att han pluggat mickkabeln rätt in i sitt undermedvetna.
– Många skriver mer konkreta texter när de går över till svenska, men för mig har det varit tvärtom. Nu kan jag leka med språket på ett helt annat sätt och vara mycket hemligare. Man ska inte fatta exakt vad jag menar, det är sådana texter jag själv gillar mest.

Från början ville Andreas göra sin första utflykt i svenskspråkig pop från producentstolen. Han hörde av sig till tre av de artister som han tycker skriver bäst på svenska och bad att få producera deras nästa album. Jakob Hellman svarade aldrig. Inte Olle Ljungström eller Håkan Hellström heller. Andreas fick helt enkelt göra den där skivan på egen hand. Därmed föddes ännu en unik textförfattare, den enda som kan använda ord som ”poff!” och döpa låtar till Def Leppard bil, Daustralien och Pappa, pappa, varför gråter jag?

Efter fyra album med sina band Niccokick och Sounds Like Violence samt producentuppdrag åt bland andra Hello Saferide ger nu Andreas svensk pop en ny röst. Skivan har han producerat själv i sin nybyggda studio Värmen i Malmö. Han spelar dessutom alla instrument, förutom trummorna som brorsan Mathias står för och lite körsång som vännerna Joel Sjöö (They Live by Night) och Martin Inghardt (The Animal Five) hjälpt till med.

Andreas Söderlund har hittat rocken igen. Ingen kommer någonsin att kunna ta den ifrån honom.

Britta Persson

Först ut är Meet a Bear 14 juni. Skulle man avlida halv tio en sommarkväll i en övergiven skolbyggnad ute på en ö i Mälaren och ansluta sig till övriga flugor på fönsterbläcket skulle det inte vara så illa. Solen, som ju är ett väldigt stort eldklot, sjunker ner i hästhagen utanför och man bara: Jag ger mig. Efter några minuter kommer man på att det är bättre att både äta kakan och ha den kvar. Innan jag dör ska jag ha mött en björn.

För sex år sen började jag göra musik. Jag kommer knappt ihåg det men jag sålde väldigt många demoskivor genom min hemsida. Det var lite som att diska eller duscha: Jaha, nu är det dags att bränna, vika och stoppa i kuvert. Jag la ingen möda på arrangemang eller något annat som jag tyckte var onödigt. Sen gjorde jag en EP i väntan på ekonomisk hjälp att göra en skiva. Det kom ingen. Det kanske var bra. Lika bra att lära sig göra det mesta själv. Top Quality Bones and a Little Terrorist kom ut 2006, det är en hemmainspelning och vi uppfann hjulet säkert tusen gånger. Sången låter som det gör för att jag sjöng in i en lampskärm, genom en gitarrförstärkare. Jag märkte att det var sjukt kul att inte bara tänka i melodier utan också i ljud och arrangemang, för att inte tala om hur kul det blir om man blandar in andra. Med det i åtanke skrev jag låtar till Kill Hollywood Me som kom två år senare och är inspelad under helt andra förhållanden. Det var första gången jag spelade in i en studio och det var en uppenbarelse det med - att man kan beskriva med ord vad man vill ha och sen finns det dom som kan hjälpa en att få till just det ljudet. Jag tycker väldigt mycket om de två första skivorna. Dom är inte bara fina som sig själva, dom är också anledningen till att jag kunnat göra Current Affair Medium Rare.

”Jag förstår ingenting... alltså jag förstår att jag inte förstår, men där tar det slut och jag älskar det. I en värld av realitet, ängslan och brutalitet tackar jag dig, Britta Persson för att du skapat en parallell, magisk värld utan varken normer eller förstånd. Tack!” -Jens Sjögren, Bring Me the Fucking Riot… Man

Åh, tack själv Jens! Om jag ändå under pistolhot skulle bli tvingad att beskriva den här skivan skulle jag säga att jag försökt sammanfatta vad den är med titeln, men att vad jag verkligen hoppas på är att den kommer kunna fungera som är en vän, ett sällskap och en väg ut. Det jag vad jag själv vill ha när jag lyssnar på musik och det är det jag strävat efter att göra. Jag hoppas att den låter stor och välkomnande. Den inspelad på en skånsk gård omgjord till en studio med väldigt mycket grejer och ganska många katter. Per Gessle brukar också vara där men han kom tyvärr inte förbi en enda gång medan vi höll på. Jag har producerat skivan tillsammans med världens bästa Per Nordmark och Mathias Oldén. Dom andra lyxingredienserna är Johannes Borgström - bas, Markus Jägerstedt - klaviatur, Henrik Svensson - gitarr, Bold Faces - artwork, Märta Thisner - foto, Luger - bokningsbolag, Selective Notes/Razzia - skivbolag. Live blir det jag, Per Nordmark, Johannes Borgström, Victor Hvidfeldt, och Ann-Sofie Lundin. Åh, det ska bli så kul!

/Britta

Britta som befinner sig på releaseturné kommer att spela lite nya låtar under kvällen.

I dj-båset står våra vänner från klubben Loaded.

Kvällen presenteras av Debaser, Luger, Handen på Hjärtat och Loaded.

Obs, tiderna är ej exakta, kom i tid!

20:30 Andreas Söderlund

Andreas Söderlund är medlem i bandet Niccokick och Sounds Like Violence och har även producerat Hello Saferide. 2010 släppte han solodebuten "Hawaii".

21:30 Britta Persson

Britta Persson föddes i Uppsala 1981 och släppte sitt första album "Top Quality Bones and a Little Terrorist" 2006. 2008 kom uppföljaren "Kill Hollywood Me". Ytterligare två år senare var det dags för Perssons tredje album "Current Affair Medium Rare".