The Pains of Being Pure At Heart + Azure Blue

Här uppenbarar sig fyra unga esteter sent i 2000-talets första årtionde, tjuvar vilt från de engelska öarna cirka sent 1980 och fortsätter sedan att sätta världen i brand. Hur skulle man kunna motså viljan att ta del utav ett sådant fenomen.

Från New York, städernas stad; från ett förmodat sovrum i Brooklyn, stadsdelarnas stadsdel, har The Pains of Being Pure at Heart hittat sitt noisiga twee-näste. De älskar en period av My Bloody Valentine som ofta och villigt har förpassats ner i musikhistoriens källare, de klär sina alster efter The Pastels svävande eskapader. Ömsom distade gitarrer, ömsom naket men alltid entusiastiskt och musikaliskt en ljudlig motsvarighet till sackarin. Om man lyssnar till kritiker så hör man ett unisont "ja" när The Pains of Being Pure at Heart nämns men det känns överflödigt att låta talan föras av ett fåtal. Låt hellre dig svävas med i deras drömlandskap.

De sjunger för de unga och de lever för de unga. I låten betitlad efter dom själva sjunger de "/we are so sure, we will never die, no no we will never die/" och med dessa ord har dom tonsatt en hel generation.

Azure Blue
Azure Blue, vid namn Tobias Isaksson, har länge varit en välkänd profil bland popälskare och banden Irene och Laurel Music gjorde med sina 100 spelningar ett ordentligt jobb som ambassadörer för "det svenska popundret" innan det hade ett namn. Men Tobias hade en treårig paus från musiken, flyttade till Stockholm och med Azure Blue har han hittat hem.

I slutet av 2011 han sitt debutalbum "Rule Of Thirds" via Hybris. Skivan är en flirt med New Romantic som tar OMD, The Go-Betweens och Roxy Musics Avalon-skiva på en resa in i 2012. Det är retromodern och romantisk musik och albumet nominerades i kategorin Årets Pop i årets Manifestgala, fick 4/5 i DN, 4/5 i GP, 8/10 i Sonic, 4/6 i Nöjesguiden och 4/6 i Gaffa med mera.