Duschpalatset

Duschpalatset var redan från början en alldeles för bra hemlighet att försöka hålla fast i hemstaden Umeå. På debutalbumet 'Vinnarmusik' hade Viktor, Alva, Carro och Nike lyckats övertyga resten av landet med sin gnisslande indiepop om råa uppväxtskildringar, och strax efter uppföljaren 'Baby' bar det av till Storbritannien med The Wannadies. Sedan dess har Duschpalatset befunnit sig på ett segertåg som vägrar stanna och som samlat på sig en exponentiellt växande skara av hängivna anhängare.

Tredje skivan 'Du du du du du' släpps 17 april på Rama Lama Records och är inspelad av Henrik Oja (Säkert!, Honungsvägen). Det är tredje gången som Duschpalatset jobbar med honom – under sessionerna för 'Baby' så var bandet i Second Home, Umeå under två separata tillfällen. "Han har lärt oss mycket", säger Viktor. "Du vet, studiotekniska saker som att en akustisk gitarr i bakgrunden får allt att låta bättre. Han har spelat in några syntar som ligger dolda, som ambiens eller rundgångsljud bakom allt. Såna saker som gör det 3D."

Albumtiteln beskriver bandet själva som någonting dadaistiskt. En upprepning som går i en cirkel och fortsätter. Det kan vara en melodi att sjunga med till, att sjunga till någon annan, men det repeteras. "Vi har inte försökt medvetet vrida och vända på oss själva inför det här albumet, eller att göra någonting annorlunda. Vi tycker att vi har gjort samma sak som bara fortsätter. Och blir bättre. Vi har sagt samma sak hela tiden, men det låter annorlunda beroende på när man kommer in i det", förklarar bandet.

Och det har aldrig funnits en bättre tidpunkt att upptäcka Duschpalatset. Albumet börjar på högsta växel med singeln 'Jag tror jag är sjuk', två minuter solskensvarm skrammelpop om att vara så handfallet förälskad att man kan ge någon annan sin egentid, sin lön och sitt allt. 'Carmen och Kashmir' delar en liknande tematik: att vara tillsammans med någon som man längtar efter att ha villa och barn med, men att först bara få ta en öl på Carmen ihop innan man kommer dit. 'Uman river' är ett praktexempel på bandets finess för trallvänlighet, där Alva och Viktor tillsammans sjunger om att växa upp och växa isär.

På 'Du du du du du' finns ett band som hittat sin plats. Åtta låtar där alla känns lika självklara. Det finns framtida live-favoriter, det finns hjärtskärande ballader, det finns stök och ös. Men viktigast av allt – det låter alltid kul.